När och varför skapades statsministerämbete? Hur förändrades detta ämbetet sedan dess tillkomst? Hur skickliga var de olika statsministrarna som innehade ämbetet efter 1945?
Svar får man i Olof Ruins senaste bok ”Statsministern” .
Tage Erlander är nog den statsminister som har suttit längst vid makten. Hela 23 år. Inte då att förvåna sig över att han ägnas mest sidor i boken.
Personligen fångades jag starkast av Ruins beskrivning av Erlanders väldiga tilltro till det ”starka samhället” han själv varit med om att forma. Jag citerar:
För honom (Erlander) framstod detta starka samhälle i stort sätt som liktydigt med stark statsmakt och starka kommuner. Någon distinktion i detta språkbruk gjordes i regel inte mellan samhälle och stat/kommun.
Utgångspunkten för argumentationen för det starka samhället var föreställningen att människor, i motsats till vad många förutsett, inte får mindre behov av det allmänna i takt med stigande välstånd utan tvärtom mera. Kraven på samhället minskar alltså inte utan stiger. Det talades ofta om ”de stora förväntningarnas missnöje”.
….
Det fanns obestridligen drag av fartblindhet och troskyldighet i denna intensiva plädering för det starka samhället.
….
Oro utrycktes på sina håll också för att denna utvidgning av det allmännas sfär, även om det skedde i syfte att befordra trygghet, skulle vara potentiellt frihetsinskränkande. Ej heller denna oro ville Erlander förstå. Sverige är ju, brukade han säga, en demokrati. …. I ett land som Sverige kunde ett starkt samhälle i form av stor offentlig sektor därför inte utgöra ett hot mot den enskilda individen. (Sid. 43-44)
När Ingemar Bergman dog reflekterade man i DN över det starka samhället på ledarsidans artikel ”Bergman och den stora staten” skriven av Mats Wiklund (1 augusti 2007).
Den 30 januari 1976 repeterar Ingmar Bergman, av alla pjäser, "Dödsdansen". Han får då beskedet att ett par poliser omedelbart vill tala med honom. De meddelar att han är misstänkt för skattebrott och ögonblickligen måste följa med till förhör. Livskatastrofen är ett faktum, liksom det psykiska sammanbrottet. Vad räddar honom? Den plötsliga insikten att hela affären är en bluff, iscensatt av inkompetenta småpåvar och karriärister på Riksskatteverket. Åtalet läggs ned. Han är oskyldig.
Men de två månadernas förödmjukelse leder till ytterligare en insikt: Sverige är inte vad han hade trott. Han förstår "att vem som helst i detta land kan bli angripen och förnedrad av ett särskilt slags byråkrati som växer likt en galopperande cancer".
I samma artikel påminns läsaren även om det öde som Astrid Lindgren drabbades av:
Intressant är att uppståndelsen kring Bergman sammanfaller med en annan "affär" där en annan världsberömd svensk är inblandad: Astrid Lindgren. I satiren "Pomperipossa i Monismanien" skriver hon att hon betalar 102 procent i marginalskatt. Hon förstår lika lite som Ingmar Bergman myndigheternas resonemang.
Och ledaren sammanfattar:
Två svenskar som gjort sitt land omätliga tjänster insåg vid samma tid att de ingenting hade att sätta emot den stora staten. Men deras erfarenheter ledde till en motreaktion. I valet samma år förlorade socialdemokraterna, det statsbärande partiet, makten efter 44 år av obrutet regerande.
Jag har hört mina europeiska lärarvänner argumentera ibland för historielektioner som tar upp välfärdsstatens utbyggnad samt den skandinaviska modellen. Som kontrast till alla krig och konflikter historia kryllar av. Nästa gång vi diskuterar detta måste jag ta upp Ingmar Bergmans och Astrid Lindgrens personliga erfarenheter för att dämpa deras entusiasm i frågan.
Dalibor
