Italiens deltagande i kriget 1940-43

MacGregor Knox försöker i boken "Hitler´s Italian Allies: Royal Armed Forces, Fascist Regime and the War of 1940-43" (Cambridge University Press, 2001) förklara varför den fascistiska regimen och de väpnade styrkorna var så ineffektiva i det som var så viktigt i den fascistiska ideologin; kriget. Knox bok är en av de mest intressanta analyser jag läst på länge. Historien om kriget fokuserar sig av naturliga skäl på de tyska krigsansträngningarna i Europa och de japanska i Fjärran Östern. Men hur kunde den fascistiska regimen kollapsa redan 1943? Hur kunde den på pappret så imponerande militärmakten prestera så katastrofalt dåligt? Knox lyfter bl.a. fram det faktum att Italien var en ekonomisk och militärt svagast av de tre axel-makterna. Tyskland var även vida överlägset Japan i detta avseende. Italiens politiska enande kom sent liksom landets industrialisering. Författaren menar att den italienska krigsmaktens doktrin var anpassad efter erfarenheterna efter första världskriget; infanteriet tillskrevs en viktig roll medan mekaniseringsgraden var låg även med internationella mått mätt. Krigsmakten var anpassad för den standard som gällde vid mitten av 1930-talet. Att det italienska industrin producerade krigsmateriel av dålig kvalitet och ringa antal förklaras bl.a. på den militära byråkratins effektivitet och bristande nytänkande och konkurrens då det gäller teknisk prestanda. Knox menar att Mussolini betraktade Medelhavet som en italiensk intressesfär. Mussolini var orolig för att Tyskland skulle expandera ner på balkan och därmed hota Italiens roll i regionen. Mussolini beslut att anfalla Grekland beskrivs som det mest fatala misstaget.

Magnus