Katastrofernas århundrade i forskning och undervisning...

var namnet på den tvådagarskurs Kim och jag var på i Uppsala i mars. Ett stort antal mycket intressanta föreläsningar kring hur vi idag ser på de katastrofer 1900-talet genomlidit: de båda världskrigen, Stalinismen, Förintelsen, atombomberna, folkmordet på armenierna, Jugoslavienkriget och Titanic.

Ämnen som diskuterades var:

- hur historieböckerna i Ukraina skildrar den stora svälten 1932-33 jämfört med hur de skildrar de ukrainska judarnas öde under Andra världskriget

- hur serbiska natinalisterna skapade och använde myter under Jugoslavienkriget

- vilken roll det armeniska folkmordet spelar i det turkiska samhället och hur den stora grupp armenier som bor i USA har förhållit sig till detta

- hur det inom tysk historieforskning varit tabu att forska om de övergrepp som skedde mot tyska civila under Andra världskriget, t ex brandbombningarna av Dresden eller massvåldtäkterna av tyska kvinnor av Röda armén.

- hur japanska krigsfilmer skildrar kriget i Stilla Havet

- tystnaden om atombomberna i det japanska samhället

- behovet av att skapa minnesplatser för dödade soldater i Första världskriget i Frankrike. Vissa byar, som inte hade några dödade soldater, bad t ex om att få kommungränserna omdragna så att åtminstone en gård när någon i familjen dött kom att ingå i byn, så att de kunna bygga sitt minnesmärke.

- Skillnaderna mellan de minnesplatser som skapades efter Första resp. Andra världskriget.

Kort sagt - ett mycket omfattanade och intressant material, som inspirerar att ta reda p åmer om de här ämnena.

Kursen betonade också vikten av att angripa historiskt stoff på det här sättet i undervisningen, s k "verkningshistorien", då det ger ämnet mer relevans för eleverna.

Peter